Har tänkt på det här med bloggen. Oftast så stöter man ju på bloggar med tanken att det är "livet från den ljusa sidan."

Känns nästan som att min bär namnet, livet från den svåra sidan.

Känns som att min lust att skriva av mig oftast kommer när jag mår dåligt eller när någonting känns jobbigt eller stressigt. Kanske ganska positivt då att mina inlägg har lyst med sin frånvara på sista tiden?

Skolan rullar på för fullt, det har varit så mycket olika projekt på sista tiden att man knappt hinner landa i ett avslutat jobb eller tenta. Men det är så mycket mer givande än jag någonsin trott och dom flesta i klassen känner jag så otroligt mycket fint för, vilka människor.

Just nu så sitter nog dom allra flesta med oss med en hemtenta i marknadsföring.

För varje vecka i skolan så känns det som att jag växer lite grann som person, jag klarar så mycket mer än jag tror.

Men det här med att tro på sig själv.

Man kan väl säga att jag har ett ganska bra självförtroende men en urusel självkänsla.

Det finns ständigt ett litet monster på min axel som vill påpeka för mig att jag inte kan, att jag är usel.

Jag kan aldrig ta en komplimang utan att bortförklara mig.

Och det här med att analysera. Jag analyserar igenom allt för mycket. Inte bara en eller två gånger.

Jag är för det mesta en väldigt glad människa, älskar att skratta.

Men någonstans har jag ett jävla mörker som äter upp mig i perioder.

Jag är känslig. Jag är väldigt känslig.

Jag kan sitta i timmar och läsa cancerbloggar och gråta och inbilla mig att det är min tur nästa gång.

Jag kan läsa bloggar om föräldrar som har förlorat sina barn och tänka att jag inte orkar gå igenom någon sådant igen. Att vi redan har förlorat ett barn ger oss inga garantier för att det inte kan hända igen!

Jag skulle gå under om det hände nånting med Alfred, om det hände nånting med Julius.

Jag vill aldrig förlora mig själv, Gustaf eller någon annan nära i någon helvetisk sjukdom.

Jag fattar inte ens varför jag ständigt hamnar på dessa bloggar, kanske för att man uppskattar det man har lite mer än man kanske skulle ha gjort annars.

Att man kan njuta av någonting så vardagligt som att barnen bråkar. Man får ju faktiskt vara med om det, man ska vara tacksam även om man många gånger vill slita sitt eget hår av frustration.

Allahelgonahelgen har passerat och vi hann aldrig iväg till minneslunden.

Jag kan få sån jävla ångest av det. Får ångest av att tänka på att åka dit, får ångest av att inte åka också.

Känns som att vi glömmer henne om vi inte åker samtidigt som det känns så jäkla hjärtslitande att åka.

Det har snart gått 6 år sedan..

Fan jag är fortfarande så jävla svag i perioder.

Det är egentligen inte bara det, det är allt som har hänt.

Jag glider ifrån allt
Vad var jag en gång?
Jag förlorar mitt fokus
Vad drömde jag om?

Rör mina händer
Du måste förstå
Jag orkar inte förklara
försök och se det ändå
Det gnager mitt sinne
Det är som overklighet
I varje blinkande fönster
en korrupt profet.

Det krävs så mycket mygel
för att verka normal

/jag är oftast väldigt positiv ändå ;)

Fredag idag. Skönt med helg. Och ännu bättre att hela familjen är ledig.

Om en stund så ska jag iväg och klippa mig, träffa Tessan en stund på stan sen skynda mig och hämta ut Alfreds fondtapet. Ikväll blir rummet klart. Ska bli himla skönt.

Ska försöka ta lite bilder så ni får se hur vi bor.

Jag fick vg på min allra första tenta. Kommer säkert komma flera tentor med sämre resultat så man får suga in lyckan över att ha klarat denna.

Jag är så glad över att jag äntligen har börjat plugga.

Vi har fått ett helt annat liv, även om det är läxor och sånt så får jag ändå hämta mina ungar på dagis, laga middag och vara med om läggningarna.

Med dom tiderna som jag jobbade på ica så fanns det nästan inga såna möjligheter. Och att bara jobba varannan lördag istället för hela helgen är underbart!

Snart dags för skolan, min kropp är inte riktigt med idag.

Känner att jag är inne i en dålig period, är ruskigt trött hela tiden, har ont i hela kroppen. Hösten och vintern är ingen rolig period för mig. Har den där äckliga brännande svidande känslan i kroppen mest hela tiden.

Har ingen lust med nånting, periodvis är jag väldigt osocial och prioriterar kanske inte mina vänner så bra som jag borde. Jag hoppas att ni förstår ändå, att jag inte hör av mig lika mycket som jag brukar.

Nu ska jag hoppa i mina kläder, ta mina mediciner och skynda iväg till skolan.

så mycket piller så lite sömn
så lite ork så mycket dröm

Vad säger man till någon som har mist sin man?

Vad säger man till någon som har mist sin far?

Det finns inga ord att beklaga med, det låter så fjuttigt hur man än vänder och vrider på det!

Jag blir så otroligt ledsen när jag tänker på det, hur skulle jag klara mig utan min pappa, hur skulle jag klara mig utan min Gustaf? Det värker inombors när jag tänker på att min moster har förlorat sin man, att mina kusiner har förlorat sin pappa.

Som du kanske har förstått
Jag är hos dig igen
Jag försvann ett tag på vägen
Men jag saknade dina sinnen
Det har varit tungt och grått
Jag är frusen än
När livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen

Och som du kanske redan vet
Jag är oslagbar
Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder
Du är sval sen blir du het
Du har känslorna kvar
Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer

Du har dina moln
Och jag kan inte skingra dom
Kan inte låta dom va'
Jag har mina ord
Som du sa

Som du kanske redan hört
Jag blir aldrig klar
Du sluter dina ådror om du sätter dig och väntar
Som du redan har berört
Här är glimmande dar
Välsignade december står för dörr'n och livet längtar

Som du kanske redan sett
Första snö'n kom inatt
Nu flyttar vi med fåglarna som trotsar Atlanten
Har du hittat rätt?
Kan du höra ditt skratt?
Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?

Vi vinner ingen tid
Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Jag är hos dig igen
Som du kanske redan hört

Var länge sedan nu, är ni fortfarande kvar?

Vi har inget internet än så länge efter strul med tele2 men hoppas att det börjar fungera snart!

Skolan går bra än så länge, peppar peppar.

Återkommer när jag har något vettigt att skriva.

God morgon bloggen.

Eftersom att vi åkte till Karolinska och koagulationen i torsdags så fick Alfred åka till mormor och han kommer inte hem förrän imorn. Eftersom att vi flyttar om bara några futtiga dagar så är det väldigt uppskattat att bara ha ett barn hemma. Känns som att det är totalt kaos här hemma nu.

Och imorn åker jag till Bea i Uppsala och stannar tills på onsdag, vilket innebär att Gustaf får flytta grejerna utan mig. Dock så har jag plockat ihop alla kartonger och grejer här hemma men allt känns lite småstressigt nu.

Med bara Julius hemma så innebär det sovmorgon. Klockan närmar sig nio och han sover fortfarande.

Önskar att jag hade fått ligga kvar en stund till men jag ska iväg och jobba min sista helg nu för att tag framöver.

För jag ska nämligen börja plugga. Ja du hörde rätt, den här gamla åsnan ska ge sig på studier såhär på äldre dar ;)

Kan tyvärr inte bjuda på någon annan bild än denna. Såhär mitt liv ser ut just nu =)

Nästa gång jag bloggar så blir det kanske på annan adress. Längtar så tills denna flytt är över!

Ibland kan man nästan glömma bort att man har ett sjukt barn, trots sprutor två gånger i veckan och en allmänt gnagande oro att han ska ramla eller på något sätt göra illa sig.

Men imorse slog det mig, när jag luktade på samma filt som Julius hade när vi låg inne på sjukhuset, då innan vi fått hans diagnos.

Hur jag sprang med honom i korridoren mot intensiven, hur han låg i mina armar i just den filten.

En filt som vi har använd och tvättat så många gånger sedan dess, men det var just imorse som jag kände den där smärtan inom mig, smärtan över att han inte får vara frisk, samma ångest och smärta som jag kände just då, när han låg i min famn i den blåa filten och var så ynklig och blek.

Älskade Julius, jag kommer göra allt för dig!

Jag känner en helt annan oro nu för barnen, säger Alfred att han har ont i magen eller att det hugger i hjärtat så tar mina tankar snurr och jag inbillar mig allt från cancer till hjärtfel.

Man blir skadad av att vistas på barn 3, där man ser alla sjuka barnen och där våran unge är en av dom friskaste. Han har trots allt inte cancer som dom flesta barnen har där, vi behöver inte oroa oss för att han kanske inte vaknar morgonen efter. Men ändå, ångest, ångest över att nånting faktiskt kan hända honom, att han bildar antikroppar, att han får en inre blödning,att man skulle råka missa nånting som kan leda till nånting värre.

Stackarn skelar ju lite  på ena ögat och därför har han fått glasögon, men till råga på allt så har han även nu fått lapp för ögat för att få bort skelningen. Jag vet ju att det är bra för honom, att det kommer göra att han slipper sina glasögon senare i livet men ändå så känns det som att jag gråter inombords varje morgon när lappen ska på. Hur jag andas ut när man lyckas sätta på den utan allt för mycket tvång.

Jag tycker att det är så orättvist. inte nog med att han måste ta en massa sprutor som han verkligen inte vill, han måste därefter tvingas på både glasögon och lapp.

Men peppar peppar, man får hoppas att det stannar där.

Det kan ju trots allt bli så mycket värre!!

Jobbar en vecka nu och sen drar jag ut på äventyr!!!

Har verkligen sett fram emot att åka till Bea i Uppsala så jag är så lycklig att det blir av.

Min kropp är i dåligt skick och jag vill bara dra täcket över huvudet men inget blir bättre utav det så det är bara att kämpa på så gott det går.

Vill så gärna vara i hyffsat skick när jag åker.

Snart börjar en ny fas i våra liv. Berättar sen.

Usch vilken pissdag. Ingen bra start på dagen.

Julius resurs är indragen(tack för den informationen liksom), mina kusiners pappa och min mosters man ligger på sjukhuset och är jättedålig. Tydligen är det cancer i hela kroppen så oddsen är inte direkt bra.

Dom bor i Kalix men han ligger här på nus eftersom att han är så dålig och dom inte vetat vad som har varit fel.

Vill så gärna stötta dom i allt detta men denna veckas arbetstider är långt ifrån roliga så jag måste försöka pussla ihop det på något sätt. Usch. Vi träffade honom för mindre än en månad sedan och då var han hur pigg och kry som helst, hur kan nånting sånt här hända bara så fort??

Inte ett moln på himlen idag i alla fall, typiskt när man ska jobba.

Börjar dock inte förrän lite senare idag så jag har tagit tillfället i akt och legat ute och solat lite.

Ja det var väl allt. Bloggen med mig har passat på att tagit lite semester men jag hoppas att jag hittar tid och lust att uppdatera lite oftare.

Puss hej!