Ibland kan man nästan glömma bort att man har ett sjukt barn, trots sprutor två gånger i veckan och en allmänt gnagande oro att han ska ramla eller på något sätt göra illa sig.

Men imorse slog det mig, när jag luktade på samma filt som Julius hade när vi låg inne på sjukhuset, då innan vi fått hans diagnos.

Hur jag sprang med honom i korridoren mot intensiven, hur han låg i mina armar i just den filten.

En filt som vi har använd och tvättat så många gånger sedan dess, men det var just imorse som jag kände den där smärtan inom mig, smärtan över att han inte får vara frisk, samma ångest och smärta som jag kände just då, när han låg i min famn i den blåa filten och var så ynklig och blek.

Älskade Julius, jag kommer göra allt för dig!

Jag känner en helt annan oro nu för barnen, säger Alfred att han har ont i magen eller att det hugger i hjärtat så tar mina tankar snurr och jag inbillar mig allt från cancer till hjärtfel.

Man blir skadad av att vistas på barn 3, där man ser alla sjuka barnen och där våran unge är en av dom friskaste. Han har trots allt inte cancer som dom flesta barnen har där, vi behöver inte oroa oss för att han kanske inte vaknar morgonen efter. Men ändå, ångest, ångest över att nånting faktiskt kan hända honom, att han bildar antikroppar, att han får en inre blödning,att man skulle råka missa nånting som kan leda till nånting värre.

Stackarn skelar ju lite  på ena ögat och därför har han fått glasögon, men till råga på allt så har han även nu fått lapp för ögat för att få bort skelningen. Jag vet ju att det är bra för honom, att det kommer göra att han slipper sina glasögon senare i livet men ändå så känns det som att jag gråter inombords varje morgon när lappen ska på. Hur jag andas ut när man lyckas sätta på den utan allt för mycket tvång.

Jag tycker att det är så orättvist. inte nog med att han måste ta en massa sprutor som han verkligen inte vill, han måste därefter tvingas på både glasögon och lapp.

Men peppar peppar, man får hoppas att det stannar där.

Det kan ju trots allt bli så mycket värre!!

Jobbar en vecka nu och sen drar jag ut på äventyr!!!

Har verkligen sett fram emot att åka till Bea i Uppsala så jag är så lycklig att det blir av.

Min kropp är i dåligt skick och jag vill bara dra täcket över huvudet men inget blir bättre utav det så det är bara att kämpa på så gott det går.

Vill så gärna vara i hyffsat skick när jag åker.

Snart börjar en ny fas i våra liv. Berättar sen.

 

Linda

20 augusti 2012 20:29

Det är otroligt orättvist! Jag känner lite samma sak, även fast H inte ens är "sjuk". Han behöver inte ta medicin eller något men ändå så kommer hans liv inte bli "normalt" och det är så jäkla tungt. Jag vet att framtiden är framtiden och nu är nu men det går inte att sluta tänka och oroa sig. Jag vill bara att han ska vara lycklig, tyvärr är folk och till och med barn inte alltid snälla och det är det som gör att jag oroar mig för hans lycka. :(

Samma sak när det kommer till V, skulle något hända henne, att hon skulle få en infektion i shunten eller nåt så vet jag inte vad jag skulle ta mig till, jag får panik vid bara tanken. Livet är allt bra orättvist ibland. :(

Man önskar bara att man kunde ta över! Dom är ju så små och oskyldiga <3 Stor kram till dig! Njut på din resa och ladda batterierna! Kram!

http://avenettlangtlivarkort.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har tänkt på det här med bloggen. Oftast så stöter man ju på bloggar med tanken att det är "livet från den ljusa sidan." Känns nästan som att min bär namnet, livet från den svåra sidan. Känns som att min lust att skriva av mig oftast kommer när j...

Fredag idag. Skönt med helg. Och ännu bättre att hela familjen är ledig. Om en stund så ska jag iväg och klippa mig, träffa Tessan en stund på stan sen skynda mig och hämta ut Alfreds fondtapet. Ikväll blir rummet klart. Ska bli himla skönt. Ska ...

Snart dags för skolan, min kropp är inte riktigt med idag. Känner att jag är inne i en dålig period, är ruskigt trött hela tiden, har ont i hela kroppen. Hösten och vintern är ingen rolig period för mig. Har den där äckliga brännande svidande känsl...

Vad säger man till någon som har mist sin man? Vad säger man till någon som har mist sin far? Det finns inga ord att beklaga med, det låter så fjuttigt hur man än vänder och vrider på det!   Jag blir så otroligt ledsen när jag tänker på det, ...

Var länge sedan nu, är ni fortfarande kvar? Vi har inget internet än så länge efter strul med tele2 men hoppas att det börjar fungera snart! Skolan går bra än så länge, peppar peppar. Återkommer när jag har något vettigt att skriva. ...