Har tänkt på det här med bloggen. Oftast så stöter man ju på bloggar med tanken att det är "livet från den ljusa sidan."

Känns nästan som att min bär namnet, livet från den svåra sidan.

Känns som att min lust att skriva av mig oftast kommer när jag mår dåligt eller när någonting känns jobbigt eller stressigt. Kanske ganska positivt då att mina inlägg har lyst med sin frånvara på sista tiden?

Skolan rullar på för fullt, det har varit så mycket olika projekt på sista tiden att man knappt hinner landa i ett avslutat jobb eller tenta. Men det är så mycket mer givande än jag någonsin trott och dom flesta i klassen känner jag så otroligt mycket fint för, vilka människor.

Just nu så sitter nog dom allra flesta med oss med en hemtenta i marknadsföring.

För varje vecka i skolan så känns det som att jag växer lite grann som person, jag klarar så mycket mer än jag tror.

Men det här med att tro på sig själv.

Man kan väl säga att jag har ett ganska bra självförtroende men en urusel självkänsla.

Det finns ständigt ett litet monster på min axel som vill påpeka för mig att jag inte kan, att jag är usel.

Jag kan aldrig ta en komplimang utan att bortförklara mig.

Och det här med att analysera. Jag analyserar igenom allt för mycket. Inte bara en eller två gånger.

Jag är för det mesta en väldigt glad människa, älskar att skratta.

Men någonstans har jag ett jävla mörker som äter upp mig i perioder.

Jag är känslig. Jag är väldigt känslig.

Jag kan sitta i timmar och läsa cancerbloggar och gråta och inbilla mig att det är min tur nästa gång.

Jag kan läsa bloggar om föräldrar som har förlorat sina barn och tänka att jag inte orkar gå igenom någon sådant igen. Att vi redan har förlorat ett barn ger oss inga garantier för att det inte kan hända igen!

Jag skulle gå under om det hände nånting med Alfred, om det hände nånting med Julius.

Jag vill aldrig förlora mig själv, Gustaf eller någon annan nära i någon helvetisk sjukdom.

Jag fattar inte ens varför jag ständigt hamnar på dessa bloggar, kanske för att man uppskattar det man har lite mer än man kanske skulle ha gjort annars.

Att man kan njuta av någonting så vardagligt som att barnen bråkar. Man får ju faktiskt vara med om det, man ska vara tacksam även om man många gånger vill slita sitt eget hår av frustration.

Allahelgonahelgen har passerat och vi hann aldrig iväg till minneslunden.

Jag kan få sån jävla ångest av det. Får ångest av att tänka på att åka dit, får ångest av att inte åka också.

Känns som att vi glömmer henne om vi inte åker samtidigt som det känns så jäkla hjärtslitande att åka.

Det har snart gått 6 år sedan..

Fan jag är fortfarande så jävla svag i perioder.

Det är egentligen inte bara det, det är allt som har hänt.

Jag glider ifrån allt
Vad var jag en gång?
Jag förlorar mitt fokus
Vad drömde jag om?

Rör mina händer
Du måste förstå
Jag orkar inte förklara
försök och se det ändå
Det gnager mitt sinne
Det är som overklighet
I varje blinkande fönster
en korrupt profet.

Det krävs så mycket mygel
för att verka normal

/jag är oftast väldigt positiv ändå ;)