Ibland kan man nästan glömma bort att man har ett sjukt barn, trots sprutor två gånger i veckan och en allmänt gnagande oro att han ska ramla eller på något sätt göra illa sig.

Men imorse slog det mig, när jag luktade på samma filt som Julius hade när vi låg inne på sjukhuset, då innan vi fått hans diagnos.

Hur jag sprang med honom i korridoren mot intensiven, hur han låg i mina armar i just den filten.

En filt som vi har använd och tvättat så många gånger sedan dess, men det var just imorse som jag kände den där smärtan inom mig, smärtan över att han inte får vara frisk, samma ångest och smärta som jag kände just då, när han låg i min famn i den blåa filten och var så ynklig och blek.

Älskade Julius, jag kommer göra allt för dig!

Jag känner en helt annan oro nu för barnen, säger Alfred att han har ont i magen eller att det hugger i hjärtat så tar mina tankar snurr och jag inbillar mig allt från cancer till hjärtfel.

Man blir skadad av att vistas på barn 3, där man ser alla sjuka barnen och där våran unge är en av dom friskaste. Han har trots allt inte cancer som dom flesta barnen har där, vi behöver inte oroa oss för att han kanske inte vaknar morgonen efter. Men ändå, ångest, ångest över att nånting faktiskt kan hända honom, att han bildar antikroppar, att han får en inre blödning,att man skulle råka missa nånting som kan leda till nånting värre.

Stackarn skelar ju lite  på ena ögat och därför har han fått glasögon, men till råga på allt så har han även nu fått lapp för ögat för att få bort skelningen. Jag vet ju att det är bra för honom, att det kommer göra att han slipper sina glasögon senare i livet men ändå så känns det som att jag gråter inombords varje morgon när lappen ska på. Hur jag andas ut när man lyckas sätta på den utan allt för mycket tvång.

Jag tycker att det är så orättvist. inte nog med att han måste ta en massa sprutor som han verkligen inte vill, han måste därefter tvingas på både glasögon och lapp.

Men peppar peppar, man får hoppas att det stannar där.

Det kan ju trots allt bli så mycket värre!!

Jobbar en vecka nu och sen drar jag ut på äventyr!!!

Har verkligen sett fram emot att åka till Bea i Uppsala så jag är så lycklig att det blir av.

Min kropp är i dåligt skick och jag vill bara dra täcket över huvudet men inget blir bättre utav det så det är bara att kämpa på så gott det går.

Vill så gärna vara i hyffsat skick när jag åker.

Snart börjar en ny fas i våra liv. Berättar sen.